Hans underbara röst och lugn tog mig någon helt annan stans under samtalet. Det tog mig långt tillbaka. Kanske femhundra dagar tillbaka i tiden och påminde mig om vad vi en gång hade tillsammans. Det gick som ett snabbt bildspel i huvudet, precis som det sägs göra när man är nära att dö. Jag såg oss tillsammans, ifrån början till slut. Skrattandes, gråtandes, skrikandes och älskandes. Jag såg oss på platsen där allt en gång startade.

Jag visste redan ifrån dag ett att det fanns goda möjligheter genom det här jobbet, både till att lära känna rätt personer och skaffa rätt kontakter inför framtiden. Jag visste också vilka evenemang jag skulle få gå på och vilken status jag kunde placera mig i. Ibland undrade jag hur jag kunde ha ett sånt flyt med livet. Allt verkade gå som jag ville och jag hade haft ett fantastiskt år bakom mig. Livet stod framför mina fötter det här året och dag för dag insåg jag att jag höll på att bli vuxen. Det enda som inte var som det skulle var min stora kärlek Theo. Han höll på att äta upp mig inombords.

Jag letade febrilt ibland hyllorna och hittade snabbt det jag sökte. Naturdiet. Det smakade okej och skulle enligt förpackningen ersätta en måltid och dessutom göra att man gick ner i vikt. Perfekt lurendrejeri för en artonåring som mig tänkte jag medans jag tog ner ett paket Marlboro light ifrån cigaretthyllan och betalade med gårdagens dricks. Sakta men säkert så traskade jag igenom kullerstensgatorna i Båstad och ner emot hamnen där Pepes Låg. Gatorna var ganska tomma med tanke på sommarens högtryck och jag förvånades över att jag endast mötte två äldre män i vita morgonrockar med varsin megastor plånbok i handen. Jag brukade möta ett tiotal. Männen var förmodligen på väg till caféet ”Knutjöns” för att handla nybakat bröd som dem skulle bjuda familjerna uppe på gräddhyllan.

När jag väl kom fram till jobbet efter många trötta steg ner för den långa nedförsbacken till byggnaden så sprang jag upp för trapperna i huset och in på mitt första riktiga personalrum. Jag hällde i mig naturdieten på nolltid medans jag stämplade in och drog på mig en tight Pepes t-skirt där både loggan och materialet fick mina bröst att se enorma ut. Jag granskade mig själv inne på personaltoans spegel och insåg att jag måste ha tappat några kilon. Brösten var fortfarande formade i sina c-kupor och basebollrumpan putade ut som vanligt, men den övriga kroppen så slank ut för mina annars kvinnliga 158 centimeter. Jag njöt av synen, trots att jag visste att man inte fick banta på fel sätt. Kanske hade Kate Moss rätt när hon sa den korkade meningen i ett reppotage till Brittiska Vouge att ”Inget smakar så bra som att vara riktigt skinny”?.  Nej, det kunde hon inte ha haft tänkte jag bittert. För just nu smakade inget gott och jag sket i om jag var ”skinny” som Kate Moss eller fet som en julgris. Jag sket fullständigt i om jag vägde femtiofem eller sextiofem, om jag sa rätt eller fel saker eller om jag rökte tio eller hundra cigaretter om dagen. Just nu fick min kropp se ut som den ville, prata som den ville och tänka som den ville. Mina fasta principer och annars så starka måsten var som bortblåsta. Kvar fanns bara ett tomt skal. Jag mådde inte bra och det syntes mycket väl, endå var jag tvungen att le emot mig själv i spegeln och stå upp för den jag var. Utan att brista. Utan att gråta och utan att älska.